Krönikor Blanche Sande: Rösträtt utan frihet är inte nog Inför EU-valet och den kvinnliga rösträttens jubileumsdag hördes många stora ord om vår demokratiska plikt och hur rösträtten är den viktigaste rättigheten vi har. Men det viktigaste är inte att vara en av flera hundra miljoner röstberättigade som bestämmer vem som ska bestämma över oss de kommande åren, utan de rättigheter vi har som skydd mot dem som bestämmer. Blanche Sande 27 maj Först kom hundraårsjubileet av den kvinnliga rösträtten i Sverige, sedan valet till Europaparlamentet. Kanske var det kombinationen som gav upphov till de många svulstiga formuleringarna om den rösträtten som den främsta bland rättigheter, den demokratiska plikten och det fina privilegiet att få vara en av de drygt miljonerna röstberättigade EU-medborgare som vart femte år samlas kring valurnorna för att få en mikroskopisk skärva inflytande över vem som i sin tur har ett enormt inflytande över oss. I EU:s fall är det visserligen bara hälften av de röstberättigade som väljer att utnyttja denna möjlighet. Somliga vill inte legitimera EU:s maktutövande, andra känner en inte helt opåkallad maktlöshet när deras röster bara är en droppe i havet. I essän Civil olydnad skrev den amerikanske filosofen Henry David Thoreau att även om staten eller överstaten agerar fel, hjälper det i praktiken inte att rösta för att någon annan ska ta över.
Jag har alltid känt mig så glad när jag röstar. Stolt över att bo i en av världens äldsta och mest välfungerande demokratier. Men i år känns det mer viktigt än glatt. Jag är själv en Sverigevän. Älskar hembygdsgårdar, folkmusik, bondromantik och röda små torp. Men för mig är svenskhet framförallt vår strävan efter jämnlikhet.