Print Forskarna skriver på DN Debatt att det i flera svenska regioner är tre gånger så många som har fått en diagnos än vad välgjorda studier pekar på borde vara rimligt i en befolkning. De menar att antalet personer med ADHD eller autism fortsätter att öka på ett orimligt sätt och att ett tecken på det är att specialistpsykiatrin numera möter patienter som trots sina diagnoser inte har tydliga och varaktiga funktionsnedsättningar. Bilden forskarna har är att diagnos och behandling ofta blir svaret då tillvaron för många människor inte fungerar, och att starka ekonomiska krafter bidragit till utvecklingen. De skriver att det också verkar som att psykiatrin i sin iver att vara tillgänglig ofta har frångått ett grundläggande kriterium för psykiatriska diagnoser: att det vid sidan av de diagnosspecifika symtomen ska föreligga en varaktig och tydlig funktionsnedsättning i det dagliga livet. Forskarna är också kritiska till att det offentliga samtalet kring diagnosexplosionen mest handlar om individerna, snarare än om de förändrade sammanhang i samhället där funktionshindret uppstår, till exempel i skolan. Bland debattartikelförfattarna finns bland andra Sophia Eberhard, chefsöverläkare i barn- och ungdomspsykiatri, tillika ordförande för Nationella programrådet psykisk hälsa.
Denna önskan drivs ofta av faktorer såsom en förändring i självuppfattningen eller att diagnosen upplevs som ett hinder i yrkeslivet och vid utbildningar. Varför vill man ta bort diagnosen? En växande andel personer som lever med en diagnos upplever att de växer ifrån sina ADHD-symptom i vuxen ålder. Dessutom kan en ADHD-diagnos upplevas som ett hinder i olika aspekter av livet, som vid ansökningar till vissa utbildningar eller yrken, vilket kan motivera en omprövning av diagnosen. Processen för att ta bort diagnosen För att ompröva en ADHD-diagnos kan individer vända sig till privata vårdgivare. Processen innebär att man fyller i formulär som bedömer individens aktuella mående och funktionalitet.